Tillbaka hos mina fina

Vad hände egentligen? Plötsligt vaknar jag upp å befinner mig bredvid min sambo med lilla Sonja sovandes i babysängen... Har allt det jobbiga jag varit med om de senaste dagarna verkligen hänt!? Det har ju onekligen gjort det - den tunga upplevelsen att behöva säga hejdå till en kär vän är för alltid en del av mig nu. Det jag förundras över är det faktum att tiden kan gå så fort å att jag helt plötsligt befinner mig här igen.. Surrealistiskt.

Jag kom hem till mina fina igår eftermiddag, runt fyratiden. Det var så otroligt härligt att se min lilla Vera komma springande emot mig för att kasta sig runt min hals å krama mig så hårt hon bara kunde. Sonja sprack upp i ett stort leende när hon fick syn på mig å jag blev helt varm i hela magen. Kärlek å lycka ♥
Jag är så tacksam för att få uppleva detta med min alldeles egna familj, å jag har svårt att föreställa mig ett liv utan dem. Jag tänker på Håkan å Monika som har behövt begrava sin dotter, det är så ofantligt smärtsamt.. Styrka till dem å till Anders.

Första dagen tillbaka har vi slappat vid stranden precis heeeeela dagen. Badat, vilat, ätit, badat, vilat. I den ordningen, för att sen cykla hem igen. Det är härligt att vara tillbaka i värmen igen. Till å med min annars så solkänsliga kropp har lyckats acklimatisera sig till hettan här, å det var bara härligt att känna den igen. Vem hade kunnat ana... Trött är jag däremot - den tog på alla mina krafter att åka fram å tillbaka till Arvika under så få dagar.

Förresten; under kvällen igår fick även Jesper sin förlovningsring på fingret. Jag fuskade som bekant å satte på mig min så snart jag fick ringarna i torsdags. Kunde inte bärga mig liksom.. Nu när även Jesper har sin ring är det officiellt å planerandet av bröllop kan påbörjas... Det blir inte än på ett tag, men man kan ju börja drömma :)